Pasodoble på köksbordet

Det här med att städa. Det finns alltid något. Om man vill så skulle man kunna få städa hela tiden. Finns alltid någon som kan dammtorkas, piffas till, organiseras, putsas, tvättas... Det har inget slut. Frågan är då hur mycket tillfredsställelse timmarna man lägger ner på städandet ger? När jag har städat och organiserat så känner jag mig nöjd. När jag ser resultatet av vad mina timmars slit ger gör det att jag nästan vill dansa pasodoble på mitt köksbord. Men sedan så kommer den där förbannade stunden igen, studenden när jag är stressad eller ska ut och jag sliter fram grejer. Som en galen människa på uppåttjack glider jag igenom hela lägenheten och sliter fram saker. Alla potentiella kläder som skulle passa en utgång eller packas ner för en hemresa, alla hårgrejer och smink som ska användas eller packas och all disk som uppstår när man förar inför en utgång. Så om det är en utgång man gjort sig ordning för så kommer man hem till ett kaos som luktar gammalt vin. Då blir det som att städdjävulen pekar finger åt mig och skrattar mig i ansiktet. Det är bara att börja om. Men ändå, det är det värt. Värt varenda minuts slit, just för den känslan som uppstår efteråt. När jag ser vad jag lyckats göra det fint, fins här i mina alldeles egna 47 kvm.

Därför ska jag städa nu, för den känslan. Så ska jag få besök också, men vi låtsas att det enbart är för min skull jag städar, för känslans skull och inte för någon annans. Okej?