Målet börjar närma sig

Nu är det bara sex dagar kvar innan jag landar i Sverige, och hela fem dagar kvar innan resan hemåt börjar. Vi har planerat det så att det kommer en bil på söndag morgon och hämtar upp hos här och kör oss till Mumbai där vi har bokat ett hotellrum på Bentley hotell, vi flyger ju på natten på söndag och därför tyckte vi det skulle vara skönt att ha ett hotellrum att vara i på dagen eftersom vi ville stanna i Mumbai och shoppa lite. Vi lyckades övertala hotellet att vi inte egentligen ska sova där alls utan lämnar hotellet på natten vid två så vi får klämma in oss fyra stycken i dubbelrum. Vilket är himla fint för plånboken. Flyget hem går sen på morgonen någon gång innan sex, så då åker vi från Mumbai till Istanbul och därifrån sen vidare till Sverige där vi landar runt fyra på eftermiddagen har jag för mig.

Det känns himla skönt att resan hemåt börjar närma sig. Inte för att jag inte älskar Indien, det här är ett fantastiskt land men nu har vi fått se så mycket baksidor av det och jag saknar allt jag är van vid. Så nu börjar det räcka, men jag tror och hoppas att jag någon gång kommer tillbaka hit igen. Jag har haft några jobbiga, fantastiska, slitande och fruktansvärt roliga månader här. Vi har varit på organisationer, lekt med barn, varit på bio, ätit all möjlig god och konstig indisk mat, shoppat, varit på bio, haft föreläsningar, solat och badat, semestrat och gjort massor av annat kul och jobbigt där emellan. Det känns nästan som tiden hemma har stått stilla, när jag åkte hit trodde jag inte att tre månader skulle kännas som så mycket, men det har det gjort. Tiden har bara flugit förbi här, men det är nästan så att jag förväntar mig att inget ska ha hänt hemma. Men det har det ju såklart gjort och det ska bli fint att se vad det kan vara. Det ska också bli himla skönt att komma hem till min egna lägenhet. Efter tre månaders samboskap med åtta andra personer börjar det också räcka. Inte för att det har varit sjukt bra och jag kommer gråta som en barn när vi säger hej då och jag kommer sakna alla massor så ska det bli skönt. Sova i sin egna (riktiga) säng, mitt egna kylskåp, riktig dusch, soffa, ordentlig byrå och ja, allt som hör min lägenhet till. Även om det nog kommer att kännas himla tyst att vara helt ensam på 43 kvm. Men jag känner att det är dags nu, jag är klar med Indien för den här gången. Om sex dagar säger jag hejdå Indien, jag kommer sakna dig och Hej Sverige.

När vi var på bio såg vi Agneepath och låten nedan är från den och går på repeat på alla ställen här i Indien.

Saheli Sangh

Nu har praktiken här officiellt tagit slut, igår hade vi avslutnings middagen vilket var himla trevligt men även lite ledsamt. Men det jag ville dela av mig här nu är att jag har varit i sådana konstiga och jobba situationer här. Nu i veckan var på Saheli Sangh som är en organisation i ett red-light distrikt område där organisationen jobbar för att förbättra situationen för dom prostituerade där. Grejen är den det här området är alltså flera gator med bara bordeller, alltså tänkt er våningshus med endast bordeller. Det ligger i det äldsta delarna av Pune och det finns ungefär 4000-5000 prostituerade där, på endast en gata går det ca 150.000 kondomer på en månad. Det värsta av det här är det de flesta av kvinnorna här är offer för trafficking och kommer både från andra länder men också från mindre byar här i Indien, de kan vara kidnappade eller sålda av någon av deras släktingar (föräldrar, mostrar, farbröder etc.). Första dagen vi är på organisationen får vi bara information och andra dagen ska var vi ute och gick på området och det är verkligen kvinnor överallt och män som är där för att köpa sex. Saheli Sangh har inga falska förhoppningar om att de kommer att få bort prostitutionen utan det jobbar mer för att förbättra livet för kvinnorna så gott det går. När vi gick igenom området såg vi män överallt och det var helt öppet på något sätt, man smyger inte med att man är där och när vi gick in ett av trapphusen kom det och gick män överallt och jag mår/mådde illa av tanken utav att veta vad det gjorde där, att veta vad det kan vara som händer på andra sidan väggen. Efter att gått upp fyra våningar fick vi komma in på en bordell. Så jag har alltså suttit i en bordell med bordellägare, fyra prostituerade och druckit thumbs up (indisk cola typ). Det känns helt ärligt bara stört. Att veta att dessa tjejer högst troligt är tvingade till detta och offer för trafficking gör hela situationen bara sjuk och svår hanterlig. Men där fick man sitta och svara på frågor om Sverige, men också se rummen där tjejerna 'jobbar'. Jag kan fortfarande inte förstå att jag har suttit inne på en bordell. Jag kan heller inte förstå att människor nyttjar (och på så vis stöttar) en sån industri som är så vidrig. Kan människor, världen över, sluta behandla människor så fruktansvärt illa och sluta ha såna sjukliga behov! Jag tror nog att den dagen var den värsta här i Indien, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, fakta, hur det kändes och hur det var där. Jag vet inte riktigt vad jag heller förväntade mig när jag fick veta att vi skulle dit men det var absolut inte det där. Tror jag. Eller jag vet faktiskt inte. Det gick nog vara inte att föreställa sig. Den maktlöshet man kände där, när till och med organisationen säger att det inte har hoppet om att det aldrig går att komma ifrån det. Så länge det finns efterfrågan finns det marknad. Men all jävla cred till dom människorna som jobbar där, som gör allt dom kan för att underlätta livet för dom som har hamnat där.

När hela kroppen skriker

Imorgon är det bara två veckor kvar tills vi åker hem, vilken just nu känns ganska skönt. Jag börjar känna att det räcker nu, inte för jag inte trivs eller så men jag saknar alla hemma, min lägenhet, maten, rutinerna och allt annat som hör hemma till. Värmen gör sitt här nu också, man blir seg och trött som tusan och att gå en längre sträcka är en process, vi har väl ca 40 grader här nu. Men innan praktiken är helt klar här har vi besök vid red-light district kvar vilken känns både intressant och helt sjukt. Vi ska alltså åka till red-light och få information, gå runt, träffa prostituerade, ägare av bordeller och ja, en del annat. Det känns bara helt galet, som någonting man bara inte gör. Det är ett ämne som måste lyftas upp och hanteras och absolut pratas om! Men att träffa exempelvis en man vars dotter, fru och mamma säljer sex och mannen står bredvid och visar männen vart dom ska ta vägen efter att dom "valt", det känns bara stört. Dom här människorna gör det för att överleva, för att försörjning sig men att vi sen ska åka dit och titta på det, det känns bara fel. Jag vet nog bara helt enkelt inte hur jag ska hantera det, men det visar väl sig efter dagarna där. Men just säger bara huvudet och hjärtat nej, det är inte okej. Människor ska behöva leva så. Och jag vet, för att vi någonsin ska kunna komma till den tid i samhället där det inte händer (om vi ens någonsin kan det), så måste besöken dit göras, man måste möta det som händer och vilka det händer.

Men det känns bara som en jävla käftsmäll att få allt det här tryckt i ansiktet. Det känns som att det enda jag sett det senaste månaderna är misär och hemskheter. Människor ska inte behöva leva såhär, hela min kropp säger emot. Varenda försvarsmekanism man har drar igång, för att på något vis skydda en mot allt. Annars skulle man inte orka, men återigen, man måste möta allt det här (red-light, allting). Man måste se att det händer och hur världen faktiskt ser ut, för att på så vis sen kunna börja jobba emot det och för att få en förståelse gentemot människor olika situationer. Även om hela kroppen bara vill säga ifrån, så måste vi ändå stå där och möta det. Men allt det här, allt vi tar med oss härifrån är någonting vi måste lära oss hantera och komma ihåg för att kunna använda oss av det i framtiden, vi får inte lämna kvar allt här i Indien.

(Nu blev det en hel svammel här, men jag hoppas någon förstod något iaf).