När hela kroppen skriker

Imorgon är det bara två veckor kvar tills vi åker hem, vilken just nu känns ganska skönt. Jag börjar känna att det räcker nu, inte för jag inte trivs eller så men jag saknar alla hemma, min lägenhet, maten, rutinerna och allt annat som hör hemma till. Värmen gör sitt här nu också, man blir seg och trött som tusan och att gå en längre sträcka är en process, vi har väl ca 40 grader här nu. Men innan praktiken är helt klar här har vi besök vid red-light district kvar vilken känns både intressant och helt sjukt. Vi ska alltså åka till red-light och få information, gå runt, träffa prostituerade, ägare av bordeller och ja, en del annat. Det känns bara helt galet, som någonting man bara inte gör. Det är ett ämne som måste lyftas upp och hanteras och absolut pratas om! Men att träffa exempelvis en man vars dotter, fru och mamma säljer sex och mannen står bredvid och visar männen vart dom ska ta vägen efter att dom "valt", det känns bara stört. Dom här människorna gör det för att överleva, för att försörjning sig men att vi sen ska åka dit och titta på det, det känns bara fel. Jag vet nog bara helt enkelt inte hur jag ska hantera det, men det visar väl sig efter dagarna där. Men just säger bara huvudet och hjärtat nej, det är inte okej. Människor ska behöva leva så. Och jag vet, för att vi någonsin ska kunna komma till den tid i samhället där det inte händer (om vi ens någonsin kan det), så måste besöken dit göras, man måste möta det som händer och vilka det händer.

Men det känns bara som en jävla käftsmäll att få allt det här tryckt i ansiktet. Det känns som att det enda jag sett det senaste månaderna är misär och hemskheter. Människor ska inte behöva leva såhär, hela min kropp säger emot. Varenda försvarsmekanism man har drar igång, för att på något vis skydda en mot allt. Annars skulle man inte orka, men återigen, man måste möta allt det här (red-light, allting). Man måste se att det händer och hur världen faktiskt ser ut, för att på så vis sen kunna börja jobba emot det och för att få en förståelse gentemot människor olika situationer. Även om hela kroppen bara vill säga ifrån, så måste vi ändå stå där och möta det. Men allt det här, allt vi tar med oss härifrån är någonting vi måste lära oss hantera och komma ihåg för att kunna använda oss av det i framtiden, vi får inte lämna kvar allt här i Indien.

(Nu blev det en hel svammel här, men jag hoppas någon förstod något iaf).