Opassande personligt.

Jag gillar inte att jag har blivit som jag har. Att jag har problem att gå ute när det är mörkt. Att jag är på helspänn när jag rör mig ute när det är mörkt. Att jag idag, på väg hem från tempo, höll på att få en hjärtinfarkt när jag hörde att att "någon" gick bakom mig. Att jag nervöst måste orientera mig om vart jag är och vad det är för typ bakom mig. Att jag gjorde mig beredd på att kunna orsaka skada med något och det enda jag hade var ett paket toapapper. Jag vet inte hur jag riktigt tänkte där, kanske kunde jag ha försökt att linda min påhittade gärningsman i 80 meter toapapper eller petat plasten i ögat på honom. Det känns så jävla fel, så jävla fel att tro att alla människor man inte känner är idioter. För så är det ju inte, 98 % av alla människor är bra. Men ändå, ändå får man hjärnspöket och man förbereder sig för en kamp för livet när det prasslar lite.

Det ska inte vara såhär, jag ska inte vara sån. På dagarna är det inga problem, jag kan gå vart som helt då. Känner mig lite som Syster sol sjunger: "när jag glider ner på stan är jag stark som fan". Åtminstone gäller det frågan om att vara ute och gå. Men världen är ser inte annorlunda ut på natten, det är bara mörkare, inte mer än så. Världen är fortfarande densamma. Jag hoppas och tror att människor är densamma på natten som på dagen. Jag måste börja tro det igen.

Jag önskar nästan att jag vore naiv igen, eller åtminstone kunnat laga mig själv. Lagat det som gick sönder då. Vad som exakt gick sönder, det vet jag inte. Jag vet bara att jag nu måste laga det. För det här börjar ju bli jävligt drygt och på snudden till pinsamt. För Iida (japp, prata om mig själv i tredje person) PRASSLANDE BUSKAR OCH VIND VILL DIG INGET ILLA. Jag tror bara det är naturen som säger hej (höhö).

(obehagligt personligt nästan, men skönt ändå. Äntligen har jag satt ord på tankar som nästan varit abstrakta)