Super Mario Bros

Igår fick jag spela Super Mario Bros hos Björn och Maria. Det är så fruktansvärt kul, men det är lika svårt som det är roligt. Ibland får man ju nästan hjärnblödning när man fastnar på en bana i över tio liv. Men så varje gång man klarar en bana så kommer den där fy-fan-vad-skönt-känslan, men så vid nästa bana börjar det om. Först känns det kul med en ny bana, som sen övergår till irritation, sen frustration, sen är man på gränsen av att skit i alltihopa för att slutligen klara det och  få den just den där fy-fan-vad-skönt-känslan. Hur jobbigt det där spelet än är för hjärtat eller hur nära man är en hjärnblödning så fortsätter man spela. Det borde finnas regler för det, att har man ett svagt hjärta (eller hjärna) så bör man inte spela Super Mario Bros.