Kyss mig så att nånting händer, Slå mig så nånting blöder. Elda upp mitt hus, gör det ikväll, Så det finns nåt som glöder.

Det känns som att livet står still ibland. Att jag egentligen inte gör så mycket och jag är heller inte på väg någonstans. Jag tog min examen i juni i år och jag söker jobb på jobb på jobb. Men jag vet aldrig om det ens leder till något. Jag har turen nog att få jobba extra på mitt fantastiska sommarjobb, och turligt nog får jag en hel del timmar. Jag får in pengar men jag vågar inte göra något. För tänk om jag en dag skulle stå där helt utan jobb. Därför vågar jag inte göra någonting, just nu handlar allt om pengar. Jag har inte gjort någonting sen förra året augusti. Jag har gjort enstaka Stockholmsvistelser i sommar, men det känns liksom inte. Mitt liv rör sig inte, det står still på alla jävla plan. Och det enda jag ser och känner är hur varenda människa jag vet är på väg någonstans och jag bara står här, dels för att jag inte vågar göra någonting och dels för att det inte händer någonting. Människor är på väg till en nya stad, till sin gamla stad, till en ny lägenheten eller bara har hittat den där personen som gör att nätterna inte känns fullt lika ensamma.

Ett ögonblick, så ska jag bara krypa ur mitt eget skin.

Den kommande veckan har inte ens börjar och jag längtar redan tills den är slut. Jag har så himla mycket att göra att jag vill krypa ur mitt eget skin. Som tur är jag inte ensam i alla sakerna, jag har trots allt en fin c-uppsatskompanjon. Men nu på tisdag går vår c-uppsats upp för opponering, känns både jobbigt och lite lite lite spännande. Vi ska även planera och genomföra en egen opponering. På det här har jag sen grupparbete, arbetssökande (jo man tar ju exmanen också, och då kan det ju vara gött med ett riktigt socionomjobb där man får stanna ett litet tag, alternativt ett korttids jobb men som ändå har med min 3.5 års/200 000 kronors utbildning att göra) och c-uppsats kompletteringsfixande. Skjut mig. Det slutar inte här, nej nej, min hy i ansiktet har också tagit rekord i fulhet sen mellanstadiet. Inte för att låta bitter eller så MEN KAN DEN HÄR VECKAN BARA VARA ÖVER.

Pjuh, det där vad gött. Nu ska jag inta horisontalläge och kolla roliga sidor på plattan så jag får skratta lite. Hyvää yötä peps.

Ibland, men bara ibland, känner man sig ganska liten.

Det händer inte mycket på Hertig Karls Allé just nu. Pluggandet går framåt och snart äntrar vi några månader av c-uppsatsskrivande. Vilket både känns spännande och nervöst, men som tur har jag en himla bra kompanjon att skriva den med. Så jag tror det kommer blir några himla roliga men tuffa månader! Idag fick vi tentan för den här delkursen också, en 48 h tenta. Vilket innebär att vi har så många timmar att skriva den på, den ska in på torsdag kl. 14. Vår lärare sa att vi skulle kunna skriva den på ca 8 timmar. Om det ändå vore så väl, de seminarier vi har haft känns inte alls som om att det har varit förankrade i vad tentan handlar om. Lite som att vi pluggar socialt arbete med skriver tenta om rymden. Tentan ligger på hela sju frågor som ska besvaras på max nio sidor. Inte. Alls. Pepp. Men på något himla vis ska väl det här lösa sig också, lämna in något gör man ju alltid. Men återigen får dom kvalité efter tid.

Men förutom att plugga så gör jag egentligen inte så mycket. Umgås mest med fina människor. Känns som man hamnat i en lite osäker svacka just nu. Om åtta månader så är jag (förhoppningsvis) klar med mina 3.5 år på universitetet. Då ska jag börja jobba - på riktigt. Eller ja, jag kan göra det. Har hört att man faktiskt måste få ett jobb först. Då kan jag sitta i en position och fatta viktiga beslut gällande människor, beslut som påverkas deras liv. Ska dom få hjälp? Kan dom ta hand om sina barn? Har den här människan rätt till bistånd? Jag har ju förstås gjort ett aktivt val i vad jag vill jobba med. Men det känns helt galet, att jag som 24åring kan komma att sitta och fatta såna beslut. Det är så snart bara. Det får mig att känna mig så liten, att jag inte är gammal nog att fatta såna beslut. Men så vet jag också någonstans att jag kan det här, det jag inte kan lära jag mig (jag menar, man kan plugga arbetets teori som en dåre men att göra det i praktiken får man faktiskt lära sig då). Jag vet om allt det här, men ändå, ibland känns det ganska så svindlande.

För att lätta upp detta inlägg så delar jag med mig av det klipp Linda skickade till mig idag. Som gjorde att jag skrattade så högt att det ekade i hela lägenheten och fick mig att längta till den dag jag kan köpa mig en egen chihuahua och ge Erkki en kompis!

Platåskor

Dom är att dö för. Det finns så många fina nu att jag blir galen, jag önskar jag vore miljonär. Då hade jag köpt mig alla dessa (och flera andra), men speciellt det översta och de randiga. Kommer de översta in i min storlek ska jag köpa dom nästa gång jag får lön. Eller finns det någon vänlig själ som bara känner för att donera dessa skor till mig är ju det helt ok det med såklart! ;)

LÄNK 2

LÄNK 1

 

 

 

 

 

LÄNK 3

 

Han hade också semester

Ville bara berätta att Erkki lever och frodas. Medan jag var utomlands och hade det trevligt i värmen fick Erkki bo hos mamma och pappa. Jag tror hade det himla bra där, han blev nog mer bortskämd där än han blir hos mig. Så han hade det en riktigt bra semester han också!

 

Sommaren som gått.

Nästan en hel sommar och gått sen jag skrev här sist. Men så mycket har jag ändå inte gjort, jobbat en hel del och varit både i Finland och i Turkiet. Även fast jag ändå har gjort lite grann känns det som att det inte har hänt nåt alls. Som att tiden har stått stilla hela sommaren, man har bara jobbat, jobbat och jobbat. Men så är det ju ändå inte, Finland var jättefint. Fick spendera lite tid men en fin vän och hänga på den finaste platsen på hela jorden. Spelat Yatsy, Alfapet, Labyrinten och Diamanten tusen gånger, ätit grillat och flera stycken nami nami. Några Pätkis och Suffeli lyckades jag också klämma i mig. En alldeles jättebra vecka med andra ord. Väl hemma från Finland var det bara att tvätta och packa om för dagen efter bar det iväg till Turkiet och värme. Där hade jag världens finaste vecka med en annan himla fin vän. Vi badade med badmadrasser (bästa köpet någonsin!), tog sieastas, sov tills vi vakna, skippade frukostar och käkade lunch direkt, solade och använde solskyddsfaktor och sololja, åt goda middagar (Alanya Kebab blev nog min favorit, plankstek var också fint) och drack goda drinkar. Vi struntade i vad klockan var och bara gjorde saker, vi åt när vi var hungriga och sov när vi var trötta. Ungefär. Det var en så himla bra vecka att skolan just nu inte alls känns så motiverande. Men det finns inte mycket att göra åt det, det är som det är. Fina dagar och kvällar har jag haft i sommar, dagar och kvällar jag inte ville skulle ta slut.

Hotellhäng.

Båthäng.

Vill man tillbaka till ett iskallt och tråkigt Sverige efter att ha varit här? Nej.

Jag och Moa.

Jättedrink.

Erkki

Det känns inte lika ensamt längre, oftast i alla fall. Låt mig få presentera Erkki, han är fin. Han äter hö och pellets, sover i sin toalett, tycker om morötter, tycker mitt golv är så halt att han typ "simmar" fram, han är nyfiken på det mesta men det bästa av allt är att han slickar på min hand/arm när han känner för det. Det får det att kännas ganska bra i magen, för det betyder att han tycker om mig. Åtminstone står det så på nätet och det tänker jag tro på.

 

Drömmen om kaniner

Jag drömde förra natten att jag köpte en kanin, en svart liten fin kanin. Jag har länge velat köpa något husdjur, någon som kan ge mig lite sällskap. Jag skulle mest av allt vilja ha en hund, men det har jag varken tid eller ekonomin för just nu. Därför känns kanin som en bra alternativ. Självklart behöver de också tid men inte på samma sätt som en hund. Jag har funderat på en liten hermelin och/eller en lejonhuvad kanin, blandras alltså inte två stycken. Jag vill så gärna ha en lurvig liten vän, men det blir jämt jämt jämt så att man går "tänk om" tankar. Det är så himla svårt. Men det gäller nog bara att bestämma sig! Så snart har jag kanske en liten kanin. Har suttit ikväll och googlat på massor med bilder och information om kaniner, och jag dör över hur fina dom är! Så ja, vi får se vad som händer. Jag hoppas i alla fall att jag tar tag i saken och köper mig en :)

Städning hela dagen, ungefär.

Jag tänkte prova att börja skriva här igen, så får vi se hur mycket det blit! Idag har jag städat och tvättat, massor och länge, för att imorgon får jag fin besök av mamma, pappa, Linda och C. Det ska bli himla roligt! Jag är så peppad. Vi ska ut och äta imorgon kväll eftersom jag fyller år på lördag och sen blir Linda och C kvar här för på lördag ska vi hänga några här för att sen gå ut. Det ska bli så roligt! Pepp, pepp och pepp! Jag tog lite för och efter bilder idag när jag städade här. Det var så himla stökigt och mycket tvätt. Men jag förstår dock inte hur långt tid det kan ta för kläder att torka, dom har hängt där i en evighet nu. Men det är så skönt att det är klart nu, måste bara torka golvet imorgon efter jobbet. Finns ingen så bra känsla som när man har hela lägenheten nystädat :)

Före.

Efter.

Före.

Före.

Före.

Efter.

Efter.

Efter.

Fixade även lite bilder till några av mina ramar. Mamma och pappa dansar på bilden längst bak, jag och mamma i London på bilden till höger och sista bilden är det jag och pappa på min student :)

Målet börjar närma sig

Nu är det bara sex dagar kvar innan jag landar i Sverige, och hela fem dagar kvar innan resan hemåt börjar. Vi har planerat det så att det kommer en bil på söndag morgon och hämtar upp hos här och kör oss till Mumbai där vi har bokat ett hotellrum på Bentley hotell, vi flyger ju på natten på söndag och därför tyckte vi det skulle vara skönt att ha ett hotellrum att vara i på dagen eftersom vi ville stanna i Mumbai och shoppa lite. Vi lyckades övertala hotellet att vi inte egentligen ska sova där alls utan lämnar hotellet på natten vid två så vi får klämma in oss fyra stycken i dubbelrum. Vilket är himla fint för plånboken. Flyget hem går sen på morgonen någon gång innan sex, så då åker vi från Mumbai till Istanbul och därifrån sen vidare till Sverige där vi landar runt fyra på eftermiddagen har jag för mig.

Det känns himla skönt att resan hemåt börjar närma sig. Inte för att jag inte älskar Indien, det här är ett fantastiskt land men nu har vi fått se så mycket baksidor av det och jag saknar allt jag är van vid. Så nu börjar det räcka, men jag tror och hoppas att jag någon gång kommer tillbaka hit igen. Jag har haft några jobbiga, fantastiska, slitande och fruktansvärt roliga månader här. Vi har varit på organisationer, lekt med barn, varit på bio, ätit all möjlig god och konstig indisk mat, shoppat, varit på bio, haft föreläsningar, solat och badat, semestrat och gjort massor av annat kul och jobbigt där emellan. Det känns nästan som tiden hemma har stått stilla, när jag åkte hit trodde jag inte att tre månader skulle kännas som så mycket, men det har det gjort. Tiden har bara flugit förbi här, men det är nästan så att jag förväntar mig att inget ska ha hänt hemma. Men det har det ju såklart gjort och det ska bli fint att se vad det kan vara. Det ska också bli himla skönt att komma hem till min egna lägenhet. Efter tre månaders samboskap med åtta andra personer börjar det också räcka. Inte för att det har varit sjukt bra och jag kommer gråta som en barn när vi säger hej då och jag kommer sakna alla massor så ska det bli skönt. Sova i sin egna (riktiga) säng, mitt egna kylskåp, riktig dusch, soffa, ordentlig byrå och ja, allt som hör min lägenhet till. Även om det nog kommer att kännas himla tyst att vara helt ensam på 43 kvm. Men jag känner att det är dags nu, jag är klar med Indien för den här gången. Om sex dagar säger jag hejdå Indien, jag kommer sakna dig och Hej Sverige.

När vi var på bio såg vi Agneepath och låten nedan är från den och går på repeat på alla ställen här i Indien.