Livet är en dans på rosor men det är en dans med svåra steg.

Det finns mycket jag funderar på. Ibland känns det som att jag försöker lösa ekvationer på universitetsnivå, även om jag hoppade av matte C i gymnasiet. Jag försöker analysera saker, ord & händelser ända ner till atomer. Ord bryts ner ända ner till sista stavelsen, händelser ända ner till sista sekunden och saker ända ner till minsta beståndsdel. Men jag kommer inte närmare en vettig tanke eller idé, istället klurar jag bara ännu mer. Men jag är sån, det ligger i min natur att fundera på saker tills det inte går att fundera mer. Analysera tills jag själv nästan börjar fundera vart jag tanken startade.

Endel har jag varit med om, nu låter det som jag är 80 år och har en ryggsäck fylld med hemska händelser, men så är det inte. Jag har en gång i tiden blivit mobbad, jag har säkert omedvetet gjort att någon kännt sig mobbad, haft pissjobb som jag hatat, haft jobb som jag trivits med. Blivit sårad så brutalt att jag inte vetat vart jag ska ta vägen, fått ett Fx på en tenta, klarat tentor så jag nästan spruckit av stolthet, haft vänner som förändrats till något jag inte förstått mig på, hittat vänner som är finare än guld. Jag har alltså varit med om sådant som de flesta 21åringar varit. Inget värre än så. Men jag över-analyserar och filurar. Bara det jag måste lära mig att sluta göra, saker händer. Punkt slut.

Som mannen i mitt liv sjunger; Livet är en dans på rosor men det är en dans med svåra steg.