Jag la in en låt i inlägget jag gjorde tidigare idag, Timbuktu - Resten av ditt liv. En av dom bästa hatlåtarna någonsin, enligt mig. Jag tycker dock att "hat" låter illa, så snarare ogilla. Jag hatar inte någon, men jag kan ogilla människor. Jag kan vara arg/ledsen/besviken på människor - och det är jag. Eller inte längre, jag var det. Dåtid. Jag önskar jag hade haft den låten då. Den beskriver en viss känsla på en himla bra sätt. Därför har ni en liten del av texten nedan. Jag lyssnade på låten när jag gick runt på stan en stund idag, gick log för mig själv mest hela tiden. Den beskriver så bra, jag önskar jag en gång i tiden hade kunnat säga så, exakt så som han sjunger.Bara för att säga det, för att sätta ord på känslor. Självklart hade jag inte menat det fullt ut, men det hade gett en målande bild av det jag då kände.
"Du spela mina nerver ut tills dom brast
En cancer i röven vart jag än satt
Denna här belöningen blir ditt tack
Hoppas att din utförsåkning går snabbt
Att dom skriver idiot i ditt pass
Att du i ditt nästa liv blir en mask
Fan vad jag behövde få detta här sagt
Blir två ton lättare än vad jag vart
Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar