För varje hjärtslag.: Sjukhus och adoptionscentrum

I fredags, den 3 februari, var på SOFOSH som är ett sjukhus för de fattigaste av det fattigaste och ett adoptionscenter. SOFOSH är jättestor med alla olika typer av avdelningar, de tar emot allt ifrån människor med brännskador till människor som ska föda barn. De har även den där adoptionscentret och ett hem för ”children with special needs”. Vi var först på hemmet med barn med speciella behov (multihandikappade) så var det ganska jobbigt. De hade jättefina lokaler och så, med Indien mått mätt men hela känslan och hur det verkade vara var jobbigt. Hemmet hade kapaciteten att ta emot upp till hundra barn men det var bara 30 som bodde där nu. Vi fick se flera lokaler i byggnaden och även träffa barnen. Men barnen satt bara på sina ställen och gjorde absolut ingenting, och när de matade dem så låg det ner och hade huvudet i knäet på den som matade, vilket jag själv skulle tycka var ett himla jobbigt sätt att äta på. Men det som var svårast att se var att en tjej satt som i en bur, vi frågade varför och fick veta att hon är ”overactive”. Eftersom vi bara kan utgå från det vi ser och det som säger så slog detta mig ganska hårt. Det är svårt att se men vi måste ändå räkna in flera andra faktorer som kan vara anledning till varför hon satt där, utöver det vi ser och hör. Inte för att detta på något sätt ursäktar eller gör det rätt att placera henne där, och detta är inget som heller anses som korrekt att göra mor barn här i Indien. Men vi har pratat om det här och det svåra när man är här och ser saker som, för mig, blir ett slag i ansiktet är att man måste placera det i den kontext det är i. Vi kan inte jämföra med hur det ser ut i Sverige, vi har en helt annan kultur, ekonomi och regeringsform. Hela Sverige är helt enkelt uppbyggt på ett helt annat sätt, men igen, det ursäktar det inte. Men information kring den här tjejen kan ha ”gått förlorad” på grund av språkbrister från guidens sida och även andra saker kan spela in. Det vår handledare här har tryckt mycket på är att aldrig sätta upp en vi och dom situation, vi ska alltså inte på något som vi-Sverige och dom-Indien. Det är fruktansvärt svårt att inte se på saker från vårat ”Sverige-perspektiv” automatiskt och jag kommer nog behöva en del tid här för att lära mig det.

Det var samma sak när vi kom till själva sjukhuset av SOFOSH. När vi hoppar av rickshawn inne på sjukhusområdet det första vi ser två kvinnor som riktigt gråter och nästan skriker ut sin sorg, bara det bli på ett sätt en krock vid det man är ”van” vid. Sen när vi kommer till huvudingången kommer de utrullade med en bår där det ligger en kille som precis gått bort, hade var täckt med ett lakan men man såg hela fötterna och från pannan och uppåt. Jag har aldrig behövt se en död person och när jag såg detta så blev jag helt kall på insidan, detta i kombination med de gråtande kvinnorna, det blir en känsla som är svår att beskriva och hela synen och situationen tyckte jag var jobbig. Jag fick en sån där känsla att jag inte ville gå in, men ja, såklart följde jag med. Sjukhuset för de riktigt fattiga kändes nästan surrealistiskt, standarden blir ju inte som våra sjukhus hemma eftersom här är det mycket statligt ägt och privat ägt. På sjukhuset satt det folk i korridoren och inne på varje avdelning var det ungefär 60 personer som låg i samma (stora) rum. Än en gång måste vi se det från ett annat perspektiv än vårat Sverige. Det är ju faktiskt riktigt bra att detta finns för det som inte har råd med något annat. Jag tror det kostade 10 rupees för en veckas behandling där, sen kan dom inte behandla precis allting där men ändå mycket. Så, som sagt, helt fantastiskt att det finns!

Slutligen var på vi adotopnscentret som SOFOSH hade, vilket inte heller var i det ultimata skicket och varenda barn var blött och skulle behöva bytas på (vilket man inte gjorde på direkten). Men en ny byggnad till centret hade precis blivit klart och invigdes i lördags. På något sätt kändes det här lite mer annorlunda än sjukhuset eftersom någonstans kände man att det för dessa barn fanns ett hopp för ett annat liv än det där. Jag tyckte verkligen om att få träffa barnen och leka med dom, även om man såg att det var väldigt understimulerade och skulle behöva mycket mer. Men, det finns ändå en annan typ hopp för dem!